Gemensamhet, en del av lösningen i bostadsekvationen?

Olov Lindgren i Almedalen

Igår deltog Frida Stannow Lind i ett samtal med representanter från fastighetsbranschen, akademi, civilsamhälle och arkitektur om hur fastighetsägare kan agera för att öka trivsel och känslan av trygghet. I ett öppet seminarium idag fortsatte delar av samtalet när kommun och riksdag mötte fastighetsbolagen för att försöka lösa bostadsekvationen.

Sammandrag från rundabordsamtalet
Gemensamhet, ett ord som inte ofta används när vi pratar om bostäder, är ett begrepp som Olov Lindgren nu för på tal. Att känna sig trygg i sin bostad, oavsett om den är hyrd eller ägd, är nog centralt för alla - men hur uppnås det?

Definitionen av ”gemensamhet” var olika kring bordet men rörde sig ändå åt samma håll; att känna samhörighet kring något, nära men ändå distanserad, att dela något, att bli sedd och känslan av kunna vara med om man vill. 

Grannskap i ett trapphus eller på en gård där man flyktigt möts, hälsar, kanske säger några ord är exempel på gemensamhet. Motsatsen är just ensamhet, där man inte känner tillhörighet, blir sedd eller deltar i något sammanhang. Men, för att kunna öppna upp sig gentemot grannarna krävs tillit och för att man ska känna sig trygg krävs att vissa ”hårda” förutsättningar är på plats, till exempel att lag och ordning råder. Tillit är också något som förtjänas och byggs upp över tid. I Sverige och Norden är tillitsgraden generellt sett hög men börjar gå nedåt.

På vissa håll i utsatta områden saknas också den grundläggande tilliten till samhället och dess institutioner och där kan den mellanmänskliga tilliten fylla den funktionen eller det tomrummet istället. Fastighetsägarna blir ofta dem som boende i första hand vänder sig till.

Samtalet runt bordet handlade vidare om detta tomrum och i vilken grad civilsamhälle,  frivilligorganisationer och fastighetsägare kan vara en brygga över till samhällsinstitutionerna. Fastighetsägare och samhällsorganisationer samarbetar kring detta men resurser behövs. Utöver det finns också ett behov av kompetensutveckling hos fastighetsbolagen för att få in de ”mjuka” värdena och möta det ökande behovet av socialt hållbarhetsarbete.

Inte bara fastighetsägarnas ansvar
Det är inte bara fastighetsägarnas ansvar att boendemiljön ska upplevas som trygg och att människor trivs, det bygger också på människors egen drivkraft och nyfikenhet. När man känner sig medskapande i något och har känslan av att betyda något, ökar engagemanget hos individen. För att man ska engagera sig i andra och i miljön runtomkring krävs att man är trygg i sig själv och då kan eldsjälarna fångas upp.

Aktivitetsgrupper och samverkan
Exempel gavs där det startats olika aktivitetsgrupper för teknik, trädgård och trivsel och på andra håll har man startat kvartersråd och utsett hållbarhetsambassadörer. Olov Lindgren har bidragit med odlingslådor och anordnat workshops där grannar samlats kring närodling som gemensamt intresse. Fastighetsbolagen har en del av kostnadskakan, som över tid växer och frågan är hur stor den bör vara. Likaså lägger de breda institutionerna över en del av ansvaret på lokala krafter. I stället är det samverkan mellan politiken, civilsamhället och fastighetsägarna som behövs för att ge störst effekt i skapandet av trygga och trivsamma boendemiljöer där grannar känner gemensamhet och tillit. Att säga Hej! till sin granne kan också vara en start.

Hur löser vi bostadsekvationen när ekonomin stannar av?
Från sex av gårdagens rundabordsamtal möttes idag delar av dessa för att i ett öppet seminarium redogöra för hur vi tillsammans ska lösa bostadsekvationen. Representanter från fastighetsbranschen, kommuner och riksdag föreslog hur man på lång och kort sikt löser krisen vi befinner oss i. Sammanfattningsvis behövs kortare processtider och ett samarbete mellan samtliga aktörer på marknaden.